Where ever you go, go with all your heart.

Han också lämnat det här livet. Många sörjer.

Han var en del av ungdomstiden och en del av gemenskap som fanns en gång i tiden.

Därför.

Wind of change

Jag har läst, jag har lyssnat, och läst och lyssnat.

För att få ihop eget pussel. Men det saknas några bitar, hittar inte dem.

Denna underliga tid vi befinner oss i. Världen blir nog inte detsamma som innan.

Vandrar. Försöker ta in våren, varje ny blomma, nya gröna blad, dofter och ljuset.
Undviker nyheter och mindre rubriker om katastrofer. Lyssnar på de som har annorlunda perspektiv.
Mest umgås med mig själv.
Tur att man jobbar och får nya levande intryck. Tur att man kan gå ut.
Naturen är magisk. Det finns hopp.

Och lilla bloggen. Nästan övergiven.

Send me a song

"The road is too long

The sky is too vast

The wandering heart

Is homeless at last."

Under the Mediterranean sun

Det är varmt och det regnar

och jag läser...

En vacker solig dag i april

En del händelser glöms snabbt som moln som passerar på himlen. Men vissa andra som väckt starka känslor stannar kvar längre och ibland för alltid.
En vacker solig aprildag. Åker tåg och allt känns lätt och enkelt. Plötsligt hörs ett kraftig smäll och tåget bromsar hastigt. Tyst i vagnen. Någon säger efter en stund ”det kanske var ett djur”. Väntan. Vi fick uppmaning att flytta till vagnens vänstra sida. rullgardinerna dras ner. Och vi förstår utan att någon sagt något. Sen får vi information om att det var en påkörning. Polisen och brandkåren kommer evakuera oss säger de. En tung känsla i bröstet. Denna dag som är så vacker. Tänk om det är någon jag känner. Pratar med en ung man som säger att flera kastat sig här på denna plats. Han förklarar vidare, pga att det är nära stan och tåget börjat ta fart.
Så sorgligt.

Några dag efteråt träffar en bekant som nästan i förbigående sa att hans kompis blivit påkörd. Då förstod jag vem det var. Inte kände jag honom direkt han som var 26 år. Men hans föräldrar och genom det de berättat om honom.
Det här kommer stanna kvar. Man vill förstå men det går inte.

Sjecanja

Minns

Hörde idag att han som sjunger djupa, ofta sorliga låtar omkom i en svår trafikolycka.
Och tankarna börjar vandra. Till den tiden som vi två delade. Du lyssnade ofta på han som nu inte längre är bland oss. Minns de nätter och dagar som var våra. Och musiken. När vi smög ut i natten och det var kallt och vi var långt hämifrån. Världen där ute brann och förändrades och ett krig rasade men vi tänkte inte på det i de stunderna som var våra. Vi brann också så det nästan gjorde ont.

Nu i kväll minns jag och lyssnar på låtar som han som inte längre är bland oss sjöng.

När snön kom till Småland

Snön vräkte och vräkte hela kvällen och natten lång.

Idag tog den en paus för att ladda nya krafter.

Och kommer tillbaka säger SMHI.

Men det var en fin känsla att gå i denna tysta vita februaridag.

Och Eeva Kilpi igen:

Han kommer säkert att klara sig fint här i livet:

han kan skriva,

han kan älska,

han kan ljuga.

Det är jag som har lärt honom.

Nu kan jag lätt om hjärtat

släppa iväg honom.

Det går mot ljusare tider

Promenad i en lugn tyst kväll.

Det är svårt med denna mörka kalla årstid.

Men inget varar för evigt. Saker kommer och går.

Bara egna steg och frusna händer i denna kväll

som sakta lägger sig över stan.

Via Con Me

DNA fortsättning

Sista spår var vid gränsen mot Österrike då för många år sen.

Då när många flydde samma väg, bort från kommunismen.

Bara några av tusentals och åter tusentals har senare hört av sig.

Många gjorde aldrig det. De bara försvann. De flesta till USA och Australien.

Tiderna var farliga och hårda. Ett ord kunde leda till någons död.

Så man lät bli att höra av sig och utsätta sina nära för fara.

Svårt att förstå men tiden var svår och obarmhärtig.

Inte så längre sen kom en artikel i tidningen där man skriver om de som

flydde från kommunismen och som byggt upp ett nytt liv i Australien.

Märkligt nog men deras bild av dåvarande fosterlandet var oförändrad.

även efter så många år. Tiden har stått stilla. Och även deras rädsla.

DNA

Jag ville hitta dig eller rättare sagt hitta några som kan leda till dig.

Du försvann för många år sen. Inga spår sen. Några rykten och ett underligt brev.

Så har de berättat och jag lyssnat i smyg på berättelse om dig.

Jag var bara barn första gånger jag hörde de prata om dig.

Många år senare när mamma dog fanns ingen kvar av hennes närmare släkt.

Så mest därför men också för nyfikenhets skull tog jag DNA-test.

Okända stigar och annat

Du skriver att du är tacksam att vi träffats.

Jag skriver ett lättsamt roligt svar. Som om du aldrig skrivit dessa fina ord.

Du vet jag har svårt med närhet. Någonstans på vägen har det skrämt mig.

…..

När vägarna skiljs åt

November, mörkt, fuktigt och grått. Men kvar finns färgerna.

Du söker min blick när vi sitter med andra den där sista dagen.

Du ger mig telefonnummer och adress. Jag vet inte om jag vill ha det

eller om jag vill ha mer än det vi haft. Du kramar mig hårt och länge.

Det är nog bäst så. En kram, några ord och hej då, vi ses.

Livet är förändringar.

Det som inte längre är viktigt

Det var fina oktoberdagar.

Tänker inte mycket på den där korta resan som väntar.

Ibland kommer en och annan tanke ändå.

Vad konstigt, det som en gång var så viktigt är inte det längre.

Saker och ting förändras hela tiden och inget är för evigt.

Att komma nära men samtidigt vara så långt borta.

En gång i tiden var det tvärtom.

Like a dream

Ett enkelt liv

Nej jag vill inte åka dit. Två gånger har lyckats att avstyra det.

Men inte denna gång. Ok det gör väl inget, åker med.

En ny känsla växer fram. Blandning av nyfikenhet och vem bryr sig.

Som att åka tillbaka i tiden och minnas allt,

minnas känslor, hoppet, besvikelse och det bultande hjärta.

Take a shower, wash off the day. Drink a glass of water.

Make the room dark. Lie down and close your eyes.
Notice the silence. Notice your heart. Still beating. Still fighting.

You made it, after all. You made it, another day.

And you can make it one more. You’re doing just fine.

-Charlotte Eriksson

De annorlunda

Såg dokumentär om Coco Chanel igår. Hon var annorlunda på många sätt.

Tittar på dig. Du ler och frågar om min morgon varit bra. Du är också en av de annorlunda. Det är något bekant i dina ögon. Våra blickar möts ofta. Av längtan, igenkännande eller nyfikenhet? Vem och vad har sårat dig vill jag inte fråga. Ibland är det bäst låta vara som det är.